Hela Dej i Åsen

Blogg

Starten på mitt levande liv

2017-03-19

Jag vet inte vad det var som fick mig att anmäla mig till mitt första frigörande dans pass. Då, 2002, var jag en mycket osäker, blyg, rädd, försiktig tjej med långt hår och mycket lite egen vilja. En duktig flicka som gjorde allt för att bli omtyckt och som var livrädd för att någon skulle tycka illa om henne. Jag kände inte efter hur jag ville leva mitt liv. Jag levde som jag trodde att omgivningen förväntade sig att jag skulle leva. Så här i efterhand inser jag att jag hade någon form av social fobi. Jag gick just då sjuksköterskeutbildningen och jag vågade aldrig räcka upp handen och säga något på föreläsningarna. Jag trodde aldrig att någon ville umgås med mig för att de gillade mig. Om jag blev tillfrågad att vara med så tänkte jag att det var för att de tyckte synd om mig och ville vara snälla. Som med allt annat så var det ingen inre önskan från min sida som gjorde att jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag tänkte helt enkelt att det "såg bra ut". Ett respekterat yrke som passade perfekt för en "duktig flicka" . Orsaken till att jag ovan skrev att jag hade långt hår är att jag inom mig hade en önskan om att klippa av det. Men min dåvarande sambo ville inte höra talas om det och jag "lydde". Prestation och duktighet var mycket framträdande i mitt liv då 2002.

 Trots min osäkerhet och rädsla hamnade jag i alla fall på det där första frigörande dans passet på Aspö. Det var magiskt. Det är omöjligt att förklara i ord, men det var som om jag första gången upplevde kravlöshet. Det fanns inga måsten. Ingen vilja att vara duktig och prestera. Ingen känsla av att inte duga. Inte en tanke på vad andra ev skulle tycka om min dans. Några månader senare åkte jag till Stjärnsund för en helgkurs med frigörande dans ledd av Anne Grundel. En fantastisk helg med mycket känslor. Trots rädsla tog jag mod till mig och pratade med Anne enskilt. En av mina rädslor var att ta plats . En annan var att prata med folk jag inte kände, speciellt dem jag såg upp till så det var ett stort steg för mig. Anne berättade om dansinspiratörsutbildningen. En ett år lång distansutbildning till ledare i frigörande dans, med mycket personlig utveckling invävt. Jag kände i hela min kropp, i hela mig hur mycket jag ville detta. Inte för att leda dans utan för att utvecklas och lära känna mig själv. Men tankarna sa att det var omöjligt. Så mycket pengar till ingen "nytta" . "Bara" för att ta hand om mig. Men kroppen, mitt innersta skrek och jag lyssnade. Jag tog mod till mig och bad mina föräldrar om ett lån. Jag hade räknat med att de skulle avråda mig. Att de skulle tycka det var onödigt att lägga pengar på detta. Men jag underskattade dem. Jag tror de kände hur viktigt detta var för mig. Jag tror att hela jag utstrålade hur viktigt det var.

Utbildningen till dansinspiratör var livsomvälvande. Det hände så mycket med mig under detta år. Mycket av det finner jag inte ord för. Det var underbart, bitvis oerhört tufft och läskigt med djupdykningar i känslor, minnen, tankar och föreställningar. Efter varje delkurs kände jag mig tryggare, mer bekant och tillfreds med mig själv.

Jag blev inte kvitt alla mina ”problem” på detta år. Jag jobbar fortfarande med att inte låta ”den duktiga flickan” och ”att vara till lags” ta för mycket plats i mitt liv.  Jag är fortfarande rädd för att göra och vara fel. Kärleken till mig själv går upp och ner och behöver vårdas precis som vilken kärleksrelation som helst. Men det som skedde med mig under detta år var att jag började leva. Jag lärde mig att jag faktiskt får känna efter vad jag vill, hur jag vill leva mitt liv. Jag lärde mig att tillåta mig att känna och att uttrycka mina känslor. Jag insåg hur viktigt och nödvändigt det är att älska sig själv. Innan hade jag bara försökt älska andra och ”tiggt” kärlek från andra. Den där ”kärleken” jag försökte ge andra vara ingen riktig kärlek. Den var kravfylld. ”Om jag är snäll mot dig och gör som du vill så kan du väl älska mig”. Jag faller fortfarande in i detta mönster ibland. Men, nu förstår jag vilken tjänst jag gör hela världen genom att älska mig själv. Jag blir medveten om det de dagar jag har svårt att älska och acceptera alla mina sidor. Då har jag svårt att bemöta andra med kärlek och acceptans.  Jag känner det tydligt de dagar, stunder då jag upplever kärlek till mig själv och förståelse, acceptans med allt som är jag. Då kan jag möta alla andra med kärlek och acceptans. Jag dömer inte andra, eftersom jag inte dömer mig själv.

Jag hade inte en tanke på att leda dans själv när jag påbörjade min utbildning till dansinspiratör. Men det blev så i alla fall. Till min förvåning gick det bra. Jag var inte rädd för att stå i centrum. Det gick bra att prata inför en grupp. Jag är så oerhört tacksam för alla finns stunder jag delat med deltagarna på mina frigörande dans pass. Så mycket känslor som uttryckts. Så mycket skönhet som utstrålats inifrån när deltagarna är närvarande i sina egna kroppar och bara tillåter rörelser (eller stillhet) att komma inifrån.  Så magiska saker som upplevts av mig och deltagarna och som ibland delats med ord efter danspassen. Så starka upplevelser och ibland livsomvälvande positiva insikter som kommit till deltagarna. Innerligt tack för den frigörande dansen och för er alla som deltagit och delat detta med mig och till er som kommer att delta framöver . Tack!

Till er som möter mig idag, på mina yoga- eller danspass. Ni ska bara veta att detta inte hade varit möjligt utan att jag hade klivit in på Aspö den där dagen 2002. Hade någon sagt till mig då, att jag några år senare, skulle leda dans och yoga, så hade jag bara stirrat oförstående på dem. Inom mig hade jag tänkt att personen i fråga måste vara knäpp. Det är 15 år sedan men det känns som om det var i ett annat liv. Den frigörande dansen var starten på mitt liv. Eller starten på mitt levande liv.

Antal kommentarer: 1

2017-03-19 17:12:04 - Eva, naarendra@hotmail.com, haraldsharem.wordpress.com

Jag gillar verkligen att läsa det du skriver och sätter du skriver på.
Tack för att du delar med dig!
Tänk så hårda och begränsande vi kan vara mot oss själva... det är ju helt idiotiskt egentligen. När det är så lätt att bara leva...varför gör vi det så svårt?

Mer liv och glädje till folket (heart)
Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)




Mata in koden inbäddad i bilden